Mellan skymning och mörker

De gamle hade ett ord för detta,
så har jag hört dem berätta:

I november, när skymning mot mörker drog,
när folk och fä kom från skulle och skog
och man vände åter från åker och äng,
då gick man ej prompt till bord eller säng,
ty då var “skumtimmen” inne
och då vilade varje sinne.

Man tänkte ej mer än nätt och nog
på dagens tunga id och knog,
ty nu lät man allting vara,
nu satt eller stod man bara
med smutsiga fötter och otvättad hals
och gjorde ingenting alls.

När så timmen var ändad tändes ljus,
då var oljeos i hemman och hus,
så stoppades strumpa och pliggades sko,
då fodrades kuse och vattnades ko
och sedan länsades faten
och tackades Gud för maten.

Men i skumtimmen var allting stilla,
en skumtimme vore väl inte så illa?

Så skrev signaturen MONTANUS i UNT onsdag 18 november 1987.