Inget finns nedskrivet om livet på ön av de som arbetade i fabriken medan den var igång.
Men Lars M Larsson har minnen av livet på ön, både medan fabriken fortfarande var i drift och efteråt.
Han berättar:
Oljeön var ett litet samhälle av det slag som idag kallas lokal- eller lågenergisamhälle.
Här bodde några familjer på en yta av 3,7 hektar (1 hektar = 10 000 kvadratmeter) och alla värmde sina lägenheter med ved. Svaglysande fotogenlampor lyste upp just det rum man befann sig i för tillfället, till skillnad mot dagens elupplysta hem.
Färskvarorna kyldes sommartid med is som sågats och tagits upp för hand. Tvätten byktes i vedeldade pannmurar, sköljdes i sjön, vreds ur i handdrivna vridmaskiner och hängdes upp på klädstreck mellan träden för att torkas av sol och vind.
Det var ett hårt arbete som under vintertid måste ha varit rena pinan. Jag har livliga minnen av när min mor låg på knä – med en gammal trasmatta som isolering – vid en i isen upphuggen vak för att skölja tvätten. Att hennes händer fick självsprickor var kanske inte att undra på, blå- och rödfrusna som de blev.
Tvättstugan (som finns kvar idag) användes vintertid även för bad i galvaniserad plåtbalja.
Vattnet värmdes i pannmuren. Allt vatten bars i plåthinkar från vaken i sjön. Trots att endast en enkel plankdörr skilde tvättstugan från den kalla vintern utanför spred pannmuren en behaglig badvärme. Men imman var ibland så stark inomhus att de badande knappast såg varandra.
Vattnet bars för hand – från sjön, från brunnen som ligger bredvid bryggstugan – inte endast till tvättstugan, utan även till boningshusen. Flera kallkällor i Ängelsberg har radioaktivt vatten, så även brunnen på ön, enligt brukspatron Timm, som undersökte vattnet på 1920-talet.
Brunnen på ön är stensatt och hade ett trätak. Vattnet hissades upp i en galvaniserad plåthink. Den var fastsatt i en kätting som löpte över en trätrumma och var dragen runt för hand med vev.
Brunnens vattenspegel följer helt vattennivån i sjön.Vattnet förvarades i stora koppartunnor (då bruksvara, nu antikvitet) i köken i närheten av spisen.
I mitt hem användes koppartunnan till sjövatten avsett för den personliga hygienen, disk och annan rengöring. Dricksvattnet förvarades i en lockförsedd hink – också den av koppar. Det fick alltså hämtas oftare därför att det alltid skulle vara friskt.
Hur många tusen m3 som burits upp under årens lopp skulle vara intressant att veta. Alla familjemedlemmar fick hjälpa till.
Allt detta bärande räknades inte in i ö-livets förlustelser men visst kände man en stor tillfredsställelse varje gång som tunna och hink var fyllda, liksom när vedlåren var så full att locket med nöd och näppe kunde fällas igen.
Också veden bars eller kördes på ”rävar”, i varje fall på sommaren; på vintrarna kom kälkarna till användning. All långved från öns skogsbestånd fraktades till det stora vedskjulet, som låg på fabriksområdet.
Det var ett skjul – rivet för länge sedan – av samma konstruktion som övriga fabriksbodar men med ena långsidan öppen. Den vette åt väster med utsikt över Åmänningens vattenspegel, alla holmar och öar och vid horisonten Landsbergets skogsklädda profil.
Där sågades, för hand givetvis, till spis- och kakelugnsavpassade längder, höggs och slängdes i högar eller lades i staplar, allt efter ”tid och lägenhet”.
När jag vuxit ur barnskorna kom det ofta på min lott att hämta ved som bars på ryggen i stora jutevävssäckar. Jag kände hur vedträden skar in i ryggen innan jag lyckats jämka till dem med små knyckar av ryggen.
Fortfarande finns det i Sverige många bostäder som är försedda med innanfönster. Eftersom det är en försvinnande företeelse är det en anledning att nämna att insättning och uttagning av innanfönstren hörde till de två gånger om året återkommande göromålen på Oljeön.
Hoppfullast var det på våren, nu var sommaren på väg. Det kändes inte längre så instängt. På hösten däremot kändes huset mera ombonat när innanfönstren satts på plats, de vita långa vaddrullarna lagts in mellan inner- och ytterfönster och sedan gliporna klistrats över med vita pappersremsor.
En fönsterhalva per rum lämnades oklistrad så att den kunde öppnas för vädring.
Alla familjer hade en eller flera ekor – ökor – av bergslagsmodell, det vill säga roddbrädet hade uteliggare för årorna.
Om roddaren var ensam eller hade passagerare sittande på bakstammen (eller bakä’n på bergslagsmål) var dessa farkoster mycket sjösäkra. De var också lättrodda med väl avbalanserade åror. Idag finns endast ett fåtal kvar i Åmänningen eller Snyten.
Den som jag och min familj har är byggd av Olssons i Halvarsviken år 1938 och gör god tjänst fortfarande. Den är målad i de färger som var vanliga på Oljefabrikens ekor, nämligen botten och första bordet rödmönjat, övre bordet grönmålat.
På insidan är botten rödmönjad och borden vitmålade liksom sittbräderna och årorna med undantag av årbladen som är rödmönjade.
Durktrallarna kunde vara rödmönjade eller som på vår eka gröna.
Åmänningen är känd för att den från vindstilla spegel kan röras upp av våldsamma och plötsliga kastvindar på några sekunder.
Sjögången med djupa tvära vågor inger även skärgårdsbor respekt.
Bergslagsekan kan kastas omkring som ett nötskal men håller sig alltid på rätt köl utan att ta in vatten. Ja, köl skall man inte tala om eftersom den är flatbottnad. I enstaka fall fanns de så kallade Strömsholmsbåtar, klinkbyggda med kölstock. De roddes av två man med två årpar.
Till oljefabriken hörde en ganska rank ekbåt för utombordsmotor.
Den stora transportekan var även försedd med utombordsmotor. Starten skedde genom att veva runt det knoppförsedda svänghjulet för hand. Dessa motorer var inte så driftsäkra som idag. Till småpojkarnas nöjen hörde att på behörigt avstånd lyssna till de äldres förbannelser när motorn inte ville starta. Någon enstaka gång blev det backslag och då kunde det hända att ett finger knäcktes.
Vatten och avlopp i vår mening fanns inte på ön. Allt diskvatten tömdes i galvaniserade hingar – slaskhinkar. Köksavfallet gick också dit. Alltför ofta var hinken full med fettglänsande avloppsvatten. När vi flyttade till ön låg avfallsbacken bara ett tiotal meter bort från bostaden. Inte utan protester lyckades min far få den flyttad från huset. Men även härifrån kunde stanken heta sommardagar nå fram till huset. Visserligen höll kråkorna rent ganska effektivt men med åtta familjer, när det var som mest, måste de sanitära olägenheterna ha varit besvärande. De halva ektunnorna i dasset tömdes regelbundet och innehållet grävdes ner och komposterades. Så den återanvändningen var säkert bättre än idag.
”Vägnätet” var väl utvecklat och består till del även idag.
För att underlätta körningen med järnhjulsförsedda rävar lades plankbäddar ut på vägbanan. Avtryck efter dessa är tydliga än idag. Vägarna ledde från fabriksområdet fram till bostäderna och ner till båtställena och till klappbryggorna. De förband också de tre åkerlapparna med varandra.
Jag antar att huvudsakligen potatis odlades där. Åkrarnas avgränsningar är fortfarande skönjbara. Allteftersom familjer flyttade krympte de odlade ytorna samman. Många år skördade banvaktarfamiljen Andersson sitt behov av hö på dessa åkrar.
Denna familj bodde i en nu riven banvaktarstuga söder om Ängelsbergs station. Till denna hörde även en lagård. Hur många kor de hade minns jag inte. Höet skars med lie på sommaren samt fraktades ner till en av bodarna vid fabriken, där det fick torka till dess det var dags att på isen köra det till fastlandet med häst och släde.
I övrigt bjöd ön på rikligt med såväl smultron som blåbär och lingon. Ur sjön hämtades huvudsakligen gädda och abborre. När det var säsong fick vi även lake och siklöja. Den senare togs med nät. Annars användes metspö, ryssja (på våren) och mjärde. Var vålar lades ut till skydd för småfisken omgärdades gärna med hemlighet. För den ej invigde har Åmänningen alltid varit lite hårdfiskad. Alltid, var kanske för mycket sagt. Enligt Sörbom blev fisket dåligt när pesten tog kräftorna. Sedan fick fisket så mycket mat att den inte nappade på bete! Tro det, den som vill.
Av människorna på ön under 1920-talet arbetade de som bodde i det södra huset på ”n’ar si’a” (andra sidan, det vill säga fastlandet). Jag kan endast namnge murare Lindströms.
I huvudbyggningen bodde Sörboms, mor Åkervall som var änka efter Carl Åkervall, och vi.
Mor Åkervall fick ofta besök av en av sönerna samt en dotter som var sjukvårdsbiträde i Stockholm. Den andra sonen bodde i USA. Hon dog 1934.
Anders Petter Sörbom hade varit soldat och tjänat på Salbo Hed. Sörbom var hans soldatnamn, tidigare hette han Sundelin. Han anställdes i fabriken 1882 och gifte sig med Wilhelmina Hagberg, senare alltid kallad mor Sörbom.
Jag minns Sörbom som en något barsk, men ändå vänlig, örnnäst och reslig man. Han fick slag 1942 och måste – efter 60 år på ön – föras därifrån. En av dem som var med och bar honom ner till sjön berättade att Sörbom (som mor Sörbom alltid kallade honom) spjärnade emot allt vad han kunde.
Förlamad och utan talförmåga kunde han inte vårdas i det gamla hemmet utan fick flyttas till ålderdomshemmet i Västervåla. Där dog han samma år.
Mor Sörbom, som var några år äldre, dog 1943. Hon kunde vara sträng mindes jag från mina pojkår, men med tiden blev jag henne mycket tillgiven. Sedan flyttade vi från oljeön i slutet av 30-talet besökte jag det gamla paret ibland på vintrarna. De bodde ensamma där ute. Gamla ängelsbergare minns ännu fotogenlampans sken bakom de rödrandiga gardinerna som en lysande punkt i vintermörkret.
Sörboms hade en dotter, Hulda. Hon var gift med järnvägstjänstemannen Ernst Stehlin. De hade en son, Bertil, och en dotter, Kerstin, som båda hörde till mina tidigaste lekkamrater.
Efter 45 års anställning (1923) tilldelades Anders Petter Sörbom (med yrkesbeteckningen fabriksarbetare – hans befattning liknade mer en förmans de senaste åren) Kungliga Patriotiska Sällskapets Silvermedalj av första storleken för långvarig och trogen tjänst. Sörbom hade tjänat Oljefabriken sedan den 2 maj 1882.
Medaljutdelningen skedde med en enkel middag på pensionat Lugnet i Ängelsberg fredagen den 13 maj 1927.
Åmänningen bidrog till att forma de människor som bodde i anslutning till den. Stilla sommarkvällar, när västerhimlen brann och allt Åmänningens vatten inte räckte till att släcka branden utan snarare förstärkte den, hände det att Bollnäs-Johansson i Sjövillan satte sig på verandan och lät tonerna från sin klarinett studsa mot vattnet in i öarnas och holmarnas dunkel. Sörbom lyssnade från sin veranda, kanske iförd ett rentvättat och slätstruket blåställ: ”I môron blir dä’ rengen” – så kallad empirisk vetenskap.
I förmansstugan bodde Edvard Pettersson med en ung fru och dotter, som endast var några år, när vi kom till ön. När fabriksdriften tog slut flyttade de till USA. Jag minns min beundran för hans styrka. Med en tung snöskovel höll han oförtrutet vägarna rena från snö under vintrarna. Det var många hundra meter som skulle skyfflas.
Jag gick i småskola i Elimkapellet i samhället. Folkskolan, dit jag kom efter två år, var belägen i Bromsbo några kilometer från samhället mot Västanfors. Jag måste alltså ros över och sedan gå till Bromsbo. Efter några år fick jag en gammal cykel och då gick det snabbare. På vintern användes framför allt spark men också, då isen låg blank, skridskor och då snöförhållandena så medgav, skidor.
Under de sex skolåren var jag hemma från skolan på grund av ishinder endast en förmiddag.
Visserligen fick vi någon gång då det varken ”bar eller brast” ta oss ut på isen med ekan, som då fungerade som kälke. Bar det igenom vard et bara att ta ett skutt i ekan.
Men oftast var strömdraget från Norbergsån så starkt att sjön gick öppen mellan åminnet och öns norra udde.
Ibland kunde man antingen gå på isen mellan järnvägsstationen och ön eller ro i den öppna fåran. Att ”ta ett skutt i ekan” lät lite för enkelt. Den tidigare nämnde maskinisten August Pettersson och hans hustru hade i mitten av 1910-talet varit över till handelsboden och på grund av isförhållandena skjutit ekan framför sig. På återresan brast isen plötsligt. Maken lyckades ta sig i ekan men för hustrun lyckades det inte utan hon drunknade. De var redan tidigare olycksdrabbade, då en minderårig son vid mete från ångbåtsbryggan föll i sjön och omkom.
Sommartid var sjöfarten livlig. Pråmsläpen med transportbolagets bogserare i spetsen pågick, om jag minns rätt, långt in på 1940-talet.
Passagerarbåten Strömsholms kanal med kapten Holsten på kommandobryggan upphörde med sina turer 1932. Lasttrafiken med fartygen Stig och Tomte Matts några år senare.
Jag minns min spänning när någon av båtarna siktades nere vid Våla-landet och den sedan lade till vid ångbåtsbryggan vid järnvägen. Skulle den komma till ön med last? Och det gjorde den ibland och förde med sig en fläkt från den stora världen.
Vad skall jag mer berätta? Kanske något om pojkarnas klädvanor. Kortbyxor var det enda tänkbara, även vintertid. Men då krävdes det långkalsonger samt grova stickade yllestrumpor som slutade långt ovan knät fästade i livstycket med strumpeband. Sommartid sprang vi barfota. Vintertid hade vi grova skor; i bästa fall med näverbottnar, som ansågs isolera mot väta.
Att jag ofta var blöt om fötterna med ty åtföljande halsfluss har jag ett starkt minne av. Tänk om man haft gummistövlar när stöpet på sjön var decimetertjockt. Annars minns jag inte att vi frös särskilt mycket. Ved fanns det gott om och kakelugnar och vedspisar spred en skön värme. Men visst måste det ha varit kallt på mornarna innan det blev tänt i rummen. Vinden hade ingen isolering och farstun var oeldad. På vinden fanns det garnvindor och spinnrockor, så trots kyla och dunkel (även sommartid) arbetades det där.
