Larssons berättelse från besöket i oljerika Siljanringsområdet

Lars M. och  Karin E. Larsson samt Kersti Kollberg har besökt Siljanringsområdet 2011-06-17 och Lars  M. skriver om resan;

Tillsammans med hustru Karin och dotter Kersti planerade vi, efter att ha studerat Boda sockens historia 1, Lars O. Lagerqvist, Nils Åberg, Stockholm 1882, ett besök i området enl. kartantill vänster. Väderleksutsikterna för fredagen den 16 utlovade dagsregn den 17. Blir det inte av nu, resonerade vi, blir det aldrig av sa vi oss och tog oss med bil till området den 17e.

Vi besökte först turistinformationen i Rättviks järnvägsstation (som inte är lika arkitektoniskt förnämlig som vår). Två trevliga kvinnliga informatörer bemödade sig om att ge oss efterfrågad upplysning. Tyvärr hade de ingen aning om det oljeäventyr de har inpå knutarna. Alltså åkte vi med hjälp av kartan ovan.

När vi närmade oss Boda upptäckte vi en informativ skylt som emellertid endast beskrev floran i den säregna siljanringsmiljön. Efter att ha kommit till Solberga hittade vi äntligen en person som med undran iakttog oss i det hällande regnet men som visade oss vägen till Solberga gamla kalkbrott. Där fann vi ännu en lika påkostad skylt, dessutom med en karta som visade hur vi skulle ta oss fram till ett par ställen där petroleum/bergolja sipprade fram på en begränsad fläck i brottets bottenområde. Hurrah! Det var inte utan att det kändes lite högtidligt med tanke på oljans betydelse – för mänsklighetens väl och ve – på grund av sin exceptionella energitäthet!

Nu kan vi alltså med egna ögon bekräfta att det finns olja i Siljansringen om än i små kvantiteter. I boken om socknens historia beskrivs ingående hur flera bolag uppmuntrade av oljeboomen i Pennsylvania och Österrike-Ungerns kronland Galizien  (platser som Karin och jag besökt under tidigare år) borrade efter olja och också producerade kanske ett hundratal fat bergolja.

Av boken framgår att vår ”bekanting” från Reimersholme och Viksäng, kaptenen C.G. Lundborg var väl medveten om ifrågavarande fyndigheter och hade besökt Siljansringen. Det tore inte vara en alltför vild gissning att tro att Pehr August Ålund kände till oljan i Dalarna och att han kanske försåg sig med prover.

För att återgå¨till kalkbrottet så fann vi stora mängder av kalkstensbitar som var missfärgade av ”petroleum nigro”. Vi såg mängder av inhemska orkideer som pyrola (pyrola major) och blodnyckel (pyrola rotundifolia) som anges växa på endast ett par lokaler i Sverige och på sanka marker, vilket inte tycktes stämma här. Men så fann vi ställen där vatten sipprade upp så växtplatsen torde alltså stämma.

Längre norrut bortom Boda s.n närmare Orsa genomfördes i modern tid omfattande borrningar efter gas som ansågs finnas i obegränsade mängder enl. den s.k. djupgasteorin. Naturgas utan organiskt ursprung skulle finnas instängda i fickor med ogenomträngligt stratum som tak. Berggrunden är emellertid porös, varför naturgasen släpps igenom. Det var alltså naturligt att försöken misslyckades.

Rättvik blev en besvikelse (inte första gången). Sjörestaurangen var visserligen öppen men maten hade tagit slut. Mitt inne i samhället hittade vi ett matställe som serverade lövbiff som det hade gått att halvsula skor med. Lokstallet har flera utställningar så visst utnyttjas förutsättningarna för besöksnäringen, vilket vi, med större förutsättningar, skulle kunna göra ännu mer av än Rättvik..